ETTELVA deltog i lunchseminariet Stockholms bostadsmarknad – vad hände med den sociala hållbarheten?
Stockholms Handelskammare den 21 maj 2018
Bakgrunden till seminariet är att situationen länge har varit problematisk på Stockholms bostadsmarknad men nu börjar bli akut. Antalet strukturellt hemlösa ökar, trångboddheten är stor, människor ställs mot varandra, trösklarna in på den reguljära bostadsmarknaden blir allt högre och desperata bostadssökande utnyttjas på andrahandsmarknaden.
Vad händer med ett samhälle och en stad när systemfelet på bostadsmarknaden får så stora konsekvenser för tryggheten, för människors livsplaner, för integrationen och för tillväxten? undrar arrangörerna. Har vi en ärlig diskussion om problemen och vågar vi lyfta på de obekväma stenarna? Vilka verktyg och reformer behövs för att vi ska kunna få till en socialt hållbar utveckling för Stockholm?
Seminariet inleddes med några korta inlägg på temat social hållbarhet och avslutades med en paneldiskussion som modererades av Emma Jonsteg, VP på Utopia arkitekter.
Medverkande:
• Göran Cars, professor i samhällsplanering KTH
• Maria Rankka, vd Stockholms Handelskammare
• Jonas Nygren, förbundschef Hyresgästföreningen
• Karin Ahlsén, projektchef Fokus Skärholmen
• Sima Zangiabadi, affärsutvecklingschef Peab Bostad
• Per-Arne Andersson, direktör SKL
Per Arne Andersson på SKL talade om svårigheten med bosättningslagen, den lag som innehåller bestämmelser om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning genom anvisning till en kommun. Sveriges kommuner ser olika ut vilket lagen borde anpassas bättre till. Per Arne Andersson anser att politiker på riksnivå har för dålig lokal kännedom och att regelverket behöver kalibreras så att individer kan matchas mot det lokala arbetskraftsbehovet. “Det finns ingen enkel lösning. Vi behöver göra många olika saker för att komma till rätta med bostäder åt alla; titta på regelverket för strandskydd, riksintressen, mm.”
2/3 av de nyanlända bosätter sig på egen hand och 1/3 via bosättningslagen. Kommunerna har ansvaret, men efter två år upphör kommunens ansvar. Borde någon modell för ”social housing” etableras? Klart är att en typ av enklare bostäder som kan användas som genomgångsbostäder saknas.
Fokus Skärholmen är ett profilprojekt för arbetet med social hållbarhet och ett av Stockholms stads mest intressanta stadsbyggnadsprojekt. Minst 4 000 nya bostäder planeras i stadsdelarna Vårberg, Skärholmen, Sätra och Bredäng. Karin Ahlsén som är projektchef på Fokus Skärholmen talade om begreppet “skillnadernas Stockholm”. Skillnaderna är stora, inte minst i inkomst, och fortsätter att växa. I dessa stadsdelar är invånarna ekonomiskt svagare med konsekvenser som trångboddhet, barnen får sämre förutsättningar, lägre betyg, större känsla av otrygghet, etc.
På stadsbyggnadsnivå kan man genomföra förändringar genom att:
– Bygga tätare
– Bygga ihop stadsdelarna
– Öka variation i användning, gestaltningsmässigt etc
– Dialog med dem som bor
Markanvisningarna har specificerats utifrån detta och exploatörerna har också fått frågan hur de kan tänka sig bidra till projektet. Karin tycker också att man ska tala om prisrimlighet hellre än prisvärde.
Sima Zangiabadi är affärsutvecklingschef på Peab Bostad som bland annat har grundat Peab-skolan AB, ett dotterbolag och fristående gymnasieskola för ungdomar och vuxna med ett bygg- och anläggningsprogram.
En annan ambition som syftar till bostad för alla i hela Sverige handlar om byggsystem med smarta och flexibla planlösningar
Paneldiskussion
Enligt Jonas (hyresgästföreningen) blir det allt mer sociala frågor på agendan, inte minst integrationsfrågor. Göran (KTH) anser att det är viktigt för regionens framtid att lösa bostadsfrågan. Stockholmshusen har inte tydligt ännu inneburit billigare hyror. Ofta är det kostnader för markanläggning som kostar trots allt – kvarvarande mark är knepig. Maria menar att man behöver se över regler och skatter och att det krävs blocköverskridande överenskommelser; bostadspolitiska- och ekonomiska talespersoner ihop med experter av olika slag behöver diskutera hur man ska komma vidare.
Är verkligen nyproduktionen lösningen? 90% skulle kunna lösas med mer effektivt utnyttjande av befintligt bestånd. Nyproduktion är endast en liten del av svaret. Inlåsningseffekten bidrar starkt – dyr nyproduktion efterfrågas inte. Skatter och finansiering behöver styra. ”Social housing” är ett stigmatiserande begrepp. Utomlands arbetar flera aktörer med bostadsfrågan även privat i icke vinstdrivande projekt. Investeringsstödet är dyrt enligt Maria (Stockholms Handelskammare). Stödet träffar inte lika tydligt som bostadsbidrag och ”social housing” skulle göra.
Möjliga lösningar?
– Obligatorisk och statligt subventionerat bosparande för barn och ungdomar
– Reformer av bostadsbidragen så att fler kan ta del
– Förändra flyttskatten!
– Reformera bostadskön för att rikta in på dem som behöver mest
– Bostadspolitiskt- och överskridande överenskommelser efter valet
Sammanfattningsvis
Om seminariet innebar en ärlig diskussion och vågade lyfta på de obekväma stenarna? Nja… kanske inte. I Holland viks 30 % av bostadsbeståndet för hushåll med lägre inkomster. Kanske vore den verkliga lösningen att samhället återgår till den långsiktigt förvaltande, icke vinstdrivande synen på vissa bostäder – en ny allmännytta. Staten måste kanske ta ansvaret för detta. Möjligheten att bo är en mänsklig rättighet, för att knyta samman med vad Leilani Farha, FN:s särskilda rapportör för rätten till bostad, sa på Arwidsson Talks för några veckor sen. Göran Cars menar ju också att det är viktigt för regionens framtid, för tillväxten. Vi har inget val helt enkelt, och vill vi förresten ens ha ett samhälle som inte tar ansvaret för att lösa bostadskrisen?
Vid pennan Ilga Lanestedt
