“Bortom husen fanns skogen med träd, barr, mossa och jag läste orden i stenen”
Citatet är ett av flera som subtilt pryder den vackra gångvägen precis intill Broparken, mitt i den nya bomässan Vallastaden i Linköping. Orden sätter sig, vad betyder citatet? Är det ett uttryck för en längtan till det ursprungliga eller en paradox till det som istället byggts och det som nu är Vallastaden? Eller handlar det om stadens beroendeskap till naturen, symbiosen? Orden är mjuka, det finns något stillsamt i dom. Är de en ursäkt?
Vi är hemma på kontoret igen. Det viktiga är att vi har varit där. Vi har sett samma saker, funderat och tyckt. Vi har haft åsikter, gillat eller bara förundrats. Vi på ETTELVA (bostads- och stadsbyggnadsteam) och resten av planerar/arkitekt- och byggsverige. Under hösten kommer vi kunna förenas i gemensamma målbilder, referensprojekt och ha samma gruppfoto med kontorets medarbetare uppställda framför den röda bron i Broparken. Vi kommer vara överens.
Men vad var det vi såg och vad tyckte vi? Linköping tog oss med på ett rus. Ett rus i färg, form och uttryck. Går det att leva sådär? Var går gränsen till kuliss? Hur mycket är bomässa och hur mycket är verklighet? Tegarna, idén om de små fastigheterna som fördelats till fler aktörer och som är Vallastadens signum, hade de kunnat vara större? Vad är sammanhanget för denna täta stadsdel? Vari ligger logiken i att bygga så högt på just den platsen? Avsaknaden av tydliga gränser, som annars är viktigt i den täta staden, hur fungerar ansvarsfördelningen utan dom? Våningarna, fanns det en ambition att styra volymen eller var meningen att fyravåningshusen skulle bli sex? Men kanske framförallt, hur ser vi på denna plats om 10 år? Vi förvånas och vi tvekar, kanske för att vi inte har hela bakgrunden, samtidigt som vi längtar efter att få veta mer.
En trasmatta ligger utrullad mellan husen i form av färgad gatsten, det känns välkomnande och varmt. I själva verket utgör den taket till Vallastadens stora innovation, infrakulverten. En sluten cylinder som löper genom hela området med all infrastruktur och teknik. Det är härligt att inspireras och fantastiskt att få förstå byggnaderna och stadsdelen såväl exteriört som interiört som tekniskt.
Åter till skogen, barren och mossan. Grönskan finns genom området i form av ett frodigt vattenstråk i det som kallas Broparken. I övrigt upplevs stadsdelen hård. Parken Paradiset finns i anslutning till området och kommer på sikt att omges av ny bebyggelse dock är den idag dåligt integrerad med bebyggelsen och förstärker snarare Vallastaden som enklav. Tiden blir sen eftermiddag och det är dags att åka hem, tillbaka till Linköping och tåget till Stockholm. Bortom skogen finns åter staden.
Vid pennan Linnea Silfverdal
